Psykologens professionsområde ses ofta som kognitioner, emotioner och beteende. Kroppens betydelse för psykisk ohälsa utelämnas, trots att kroppen ju är de tre områdenas förutsättning. I mitt arbete med komplext traumatiserade människor är det särskilt tydligt hur avgörande reglering av kroppsprocesser är för en framgångsrik behandling. Kroppen som både symtombärare och väg till bearbetning av traumat, är fokus i den internationellt etablerade traumabehandlingsmetoden sensorimotorisk psykoterapi (SP).
Text: Hans Lindqvist
Inom friskvården är det som att vi har en kropp som skall tränas, röras på, näringsberikas. Inom sjukvården förstås kroppen biokemiskt eller muskulärt. Men jag hävdar att vi är vår kropp, vilket så tydligt framgår i engelskans ”to be somebody”. Kroppen är vår identitet, inte bara inför andras åsyn utan främst för oss själva. För att känna oss trygga, må bra och fungera i livet behöver vi ha bra kontakt med och hantera kroppens processer, våra kognitioner och känslor samt kunna integrera dessa.
Hos komplext traumatiserade upplevs kroppen som obehaglig, ibland skrämmande. Kroppsfobi är vanligt. Man har ofta ett överaktiverat tankesystem och upplever sig avstängd i kroppen. Är man inte i kontakt med sina känslor som – likt kompassen – pekar åt vilket håll vi ska röra oss (jämför med engelskans e-motion), växer upplevelsen av osäkerhet om vem man är. Känslorna har sin bas i olika kroppsprocesser, vilket den kände neurologen Antonio Damasio visat i sin bok Descartes misstag, apropå uppdelningen i kropp och själ. Lauri Nummenmaa, professor på Åbo universitet, har via PET-kamera som mäter ämnesomsättningen i kroppen, visat att alla grundläggande känslor har sitt eget mönster av fysiska förnimmelser i olika delar av kroppen.
När man som jag arbetat med komplext traumatiserade människor som inte blivit hjälpta av samtalsterapier som kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykodynamisk terapi (PDT), är fokuseringen på reglering av kroppsprocesser central för en framgångsrik behandling. Sensorimotorisk psykoterapi (SP) är en internationellt etablerad traumabehandlingsmetod, som vilar på neurobiologisk grund. SP integrerar neurobiologi med både KBT och PDT. Utbildningen ges i våra grannländer och i Norge ingår den i specialistutbildningen för psykologer och psykiatriker. SP skall ses som ett viktigt komplement till andra samtalsterapier som KBT och PDT, inte istället för. Men också som alternativ till den biokemiska reglering som psykofarmaka medför, vilket de flesta patienter jag träffat önskar.
Fokus inom SP är att hjälpa traumatiserade människor att reglera sig själva, att lugna ner ett överaktiverat hot- och farasystem och vitalisera sig ur en orkeslöshet för att uppnå en inre trygghet de nästan aldrig upplever. Det är först då den traumatiserade får tillgång till fungerande kognitioner, minnen och känslor som varit bortstängda i kroppen på grund av överväldigande händelser tidigare i livet. Händelser som inte har kunnat integreras till en erfarenhet, utan tvärtom har dissocierats både psykiskt och kroppsligt. Dissociation är när en person upplever sig vara frånkopplad sig själv vilket innefattar minnen, känslor, handlingar, tankar, kropp och sin identitet. Exempel på dissociation är overklighetsupplevelser, att stå vid sidan av sin kropp, att uppleva sitt inre bestå av olika delar som kan bekämpa varandra. Internationella studier visar att dissociativa störningar sällan uppmärksammas inom vården, trots att de är nästan lika vanliga som klinisk depression.
Människor förknippar i allmänhet trauma antingen med krig och tortyr eller med våld, olyckor och katastrofer. Trauman som kan leda till PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Vilket stämmer. Mindre känt är att uppväxttrauman leder till komplex PTSD med djupare och mer omfattande skador än vid en ”enkel” PTSD. Särskilt där emotionell försummelse (inte känt sig älskad för den man är och/eller vuxit upp i en familj som inte stöttat varandra känslomässigt) och emotionellt våld (kränkningar, förolämpningar) förekommit, inte sällan i kombination med både fysiskt våld och sexuella övergrepp. Detta leder till skador i identitets- och hälsoutvecklingen fysiskt såväl som psykiskt med svårigheter att hantera vardagen. Likaväl som att våld i nära relationer synliggjorts, borde även emotionell försummelse i nära relationer synliggöras. Och vid emotionell försummelse i nära relationer är ”förövare ” både män/pappor som kvinnor/mammor. Den känslomässiga oförmågan, beror vanligtvis på det som de själva blivit utsatta för under sin uppväxt.
Det finns forskning som indikerar att uppväxttrauman generationsöverförs på olika vägar. Dels genetiskt från tidigare generationer. Dels epigenetiskt då våra arvsanlag påverkas av utsatthet under åren för vår könsmognad. Och som blivande föräldrar förs de påverkade arvsanlagen vidare genetiskt med ökad sårbarhet för kommande generation. Vi vet också att fostret via fetal programmering påverkas negativt av om mamman mår psykiskt dåligt under graviditeten. Uppväxttrauman överförs också via föräldrars brist på sensitivitet att tillgodose barnets anknytningsbehov. Enligt anknytningsteorin tenderar vi att ta med oss den arbetsmodell för nära relation vi lärde oss under uppväxten av våra föräldrar, till nära relationer i vuxen ålder med partners och egna barn.
Bästa tid att bryta generationsöverföringen är att söka upp traumatiserade föräldrar redan på BVC och erbjuda traumabehandling med speciellt fokus på affektreglering – vilket jag genomfört i ett flerårigt projekt med goda resultat.
Utmärkande för personer med komplex PTSD är:
- Affektdysreglering
- Låg självkänsla
- Känna sig trasiga och utan en sammanhängande upplevelse av identitet
- Svårighet i nära relationer
- Svårt att lita på andra
- Svårt att sätta gränser och skydda sig
- Skuld- och skamproblematik
- Hopplöshet och somatisering, det vill säga kroppsliga symtom som har känslomässiga orsaker.
- Svårt att reglera energinivån och pendlar mellan att vara hyper (=över)aktiverad och hypo (=under)aktiverad.
- Ett begränsat toleransfönster, en aktiveringszon däremellan inom vilken vi människor kan känna oss trygga och lugna.
Dessa svårigheter är resultatet av överväldigande minnen och känslor som inte kunnat härbärgeras och integreras. När vårt tänkande inte kan härbärgera svåra erfarenheter eller starka känslor tvingas kroppen ta över. För att rädda oss undan psykisk smärta offrar sig kroppen – ibland till döds. Jag tänker inte bara då genom självmord och självdestruktivt leverne utan även genom den låggradiga inflammation som uppstår vid kronisk stressreaktion och som kan leda till allvarliga kroppsliga sjukdomar. Traumatiserade människor dör oftare i förtid enligt Vincent Felitti, som forskat på överväldigande barndomsupplevelser.
Då kunskapen om komplex traumatisering och dissociativa störningar är begränsad inom sjukvården, inklusive psykiatrin, får man utifrån sina symtom hjälp under andra diagnoser. Den underliggande traumatiseringen identifieras inte och blir därför inte heller behandlad. Vanliga sådana diagnoser inom primärvården är; kronisk smärta, återkommande depressioner, utmattningssyndrom, panikångest, PTSD, tvångsproblematik, ätstörningar, självskada och missbruk. Påtagligt många har fibromyalgi, IBS, hypothyreos och astmaliknande symtom. Enligt Svante Bäck, psykiatriker, som skrivit om komplex PTSD, kan diagnosen återfinnas inom psykiatrin bakom ADHD, borderline personlighetsstörning, kortvarig psykos samt bipolär 2. Han menar också att diagnosen komplex PTSD, som är på väg in i det internationella diagnossystemet, har den fördelen att den förklarar bakomliggande orsaker till skillnad från de flesta psykiatriska diagnoser som är symtomdiagnoser.
Man brukar säga att traumatiserade människor inte minns så mycket av det de varit utsatta för (amnesi), men har en omfattande symtombelastning, både fysiskt och psykiskt. Förutom ångest och depression söker man för olika symtom som smärta, spänningar, yrsel, illamående, kramper, skakningar, tryck i bröstet, hjärtklappning, andningssvårigheter, klumpar i hals/mage, feberkänsla, domningar, orkeslöshet, svimning, minnes- och koncentrationssvårigheter. Det är symtomen som ”talar” och man är mångsökande inom sjukvården utan att få tillräcklig hjälp, då varken patienten eller läkare förknippar symtomen med traumatisering. När läkare inte funnit någon medicinsk förklaring till symtomen, utgår jag ifrån hypotesen att symtomen har en funktion och är blockeringar av överväldigande minnen och känslor. Den hypotesen kan man utforska via SP.
En man med, enligt psykiatrin, välbehandlad Bipolär 1, kom i kontakt med mig genom sjukgymnasten för smärtproblematik. Han hade själv kopplat den smärta han led av till det svek han kände efter att mamman till hans tvååriga son lämnat honom. Detta upplevda svek medförde en PTSD och jag anade att här fanns tidigare utsatthet. Han såg ett mörker inom sig, ett svart hål som han själv kopplade till mammans död då han var 13 år och fick ta hand om en yngre syster med autism och en handlingsförlamad pappa. Mörkret inom honom var som en kokande vulkan, armar och ben var tunga. Han kan inte röra sig, är som förlamad (domning) och hjärtat får jobba hårt. Och han är livrädd för att vulkanen skall explodera, vilket för honom innebar att gå ned i en depression, i det svarta hålet, och bli tvångsinlagd och ytterligare medicinerad. Vi pratar kring detta då han uteslutande medicinerats och inte fått chansen att ta itu med detta mörker. Vi enas om att utforska det depressiva tillståndet. När vi fokuserar på det hårdslående hjärtat kommer en stark vrede han tidigare stängt av mot exet och när han uttryckt den lättar det i hjärtat. Han minns då att han också var arg på mamman för sveket att lämna honom så tidigt och det ”vuxenansvar” han fick. Skönt att få uttrycka vreden, då lugnar sig vulkanen. Det kommer också en sorg och saknad av mamman han tidigare inte kunnat uttrycka, också en skuld över att ha varit besvärlig mot mamman den sista tiden. Efter 14 sessioner kunde han avsluta med behandlad PTSD och klart reducerad smärtnivå. Han är nu inte lika rädd för att hamna i depression och han har kommit sin son närmare.