Text: Daniel Wihlstrand
Så var det för mig när jag sprang på ett offentligt konstverk i Mariestad tidigare i år. Du kan se det med egna ögon här på bilderna. Konstnären heter Ulrika Jansson och verket, fick jag veta, går under namnet Chrysalis. Jag satte mig inuti (ja, det går att sitta där inne!) konstverket, tittade ut genom hålet som solljuset sögs in genom – och jag fylldes av känslor.
Föreställ dig att det är du som sitter inuti konstverket, precis som jag gjorde, med slutna ögon riktade mot den starka sommarsolen. Kanske upplever du ett ögonblick av lugn och ro inombords – tankar och känslor är bara avlägsna förnimmelser inom dig. Kanske väller det istället upp en överväldigande känsla – i detta exempel kan vi säga att det är sorg – inom dig. Du vet inte varifrån den kommer, men du upplever samtidigt någonting annat: nämligen att solen och situationen berättar något för dig. Någonting som är av betydelse. Varför skulle du annars få känslor just nu? Eftersom solen är helt neutral och inte förmedlar annat än elektromagnetisk strålning, är det någonting inom dig själv som kopplar an till situationen och väcker känslan. Det kan vara minnen, tankar, fantasier, föreställningar – egentligen vad som helst som kan associeras till i stunden. I detta exempel kan det vara en kär släktings bortgång en vacker solig sommardag tio år tidigare som orsakar den överväldigande sorgen. Med detta vill jag berätta någonting viktigt och ofta förbisett: Vi har våra känslor för att de ska ge en mening eller innebörd åt det vi upplever. Okej, allt väl så långt. Nu går vi över till problemen.
Många känslor är inte behagliga att ha. De flesta uppskattar exempelvis inte att känna skam eller ilska, sorg eller rädsla. Men de har exakt samma funktion som mer sympatiska känslor som glädje eller lust. Känslorna informerar oss helt enkelt om hur vi inom oss upplever nuet, varken mer eller mindre. Ett sätt att betrakta känslor på är att de är vår inre kompass, som visar oss riktningar i den berg-och-dalbana som livet är. Jag möter inte sällan klienter på min mottagning som uttrycker variationer av samma bekymmer, nämligen att livet känns tomt, innehållslöst – att de känner sig frånkopplade själva existensen. Dessa individer får ofta diagnosen depression eller utmattning inom sjukvården. En annan grupp av klienter som jag möter lika ofta beskriver att de har ångest, dräneras på energi i sociala sammanhang och har panikattacker. Det går ju förstås att tänka att det beror på våra hektiska liv och alla krav på prestation som infiltrerat såväl arbetsliv som föräldraskap. Likaväl går det att tänka att det handlar om inställning, att hotfulla föreställningar överdrivs och att fokuset är för stort på negativa tankar. Men jag är av en annan åsikt. Jag tror att det handlar om rädsla. Rädsla för våra egna känslor. Känslor ger nämligen inte bara ”information” till oss om vårt varande i nuet, utan de kan vara på ren svenska ”jobbiga” att vara i kontakt med. Rädsla får ditt hjärta att nästintill banka sig ur bröstkorgen på dig, skam får ditt huvud att pulsera som vore det en ballong och ilska får rösten att stocka sig. Vissa individer utvecklar därför ett undvikande eller försvar mot sina känslor. Ett sådant undvikande kan vara att inte utsätta sig för situationer som kan generera känslor och ett sådant försvar kan vara att ständigt förväxla tankar och känslor med varandra. Samtidigt måste vi acceptera att känslor också vitaliserar oss, gör att vi känner oss levande, ger mening och riktning i livet och inte minst bidrar till att knyta oss samman i starka relationer. Alltför ofta beror depressioner och ångest på att försvar och undvikande av känslor till slut försatt oss i en ohållbar livssituation. Inom affektfokuserade terapier kallas detta för affektfobi, rädslan för sina egna känslor. Allt för många lever inte fullt ut, utan tar sig igenom livet på autopilot med endast vaga aningar om vad som pågår inom dem.
Tillbaka till konstverket på bilderna. Ta gärna en titt till och ställ dig sedan frågan om vilka känslor det väcker i just dig. Konstnären skriver att ”Chrysalis är en skulptur eller en byggnad, en varelse, ett bo, en ande eller ett tempel. Den kan upplevas som en ansiktslös gestalt och samtidigt som ett skal eller en puppa.” Det konstnären implicerar är att verket är till för att fyllas av betraktarens inre, vilket överensstämmer bra med vad forskare sett händer i vår hjärna när vi betraktar konst – framför allt aktiveras de delar som har med känslor och målsättningar att göra. Konst skiljer sig därför från andra typer av objekt. Kanske kan vi betrakta konstverk som en slags spegel, dess otydlighet och olikhet med alla andra kända objekt, gör att vi öppnar upp oss för känslor som berättar mer om oss själva än om konstverket. Konstverket uppmuntrar oss att skapa mening genom känslor och liknar därför kristallkulan, tarotkorten eller vattenspegeln som Oraklet i Delfi använde. Som kuriosa kan det tilläggas att på väggen hos oraklet stod just orden ”känn dig själv”. Jag hade glädjen av att lära känna mig själv lite bättre genom mitt lyckosamma möte med Chrysalis en kall och solig septemberdag – och utan att kunna sätta ord på det, upplevde jag också därför konstverket som djupt meningsfullt. Min uppmaning inför det stundande nya året är därför att också du låter dina ögon vandra till oväntade platser. Kanske fastnar även de en dag på ett konstverk som lär dig mer om dig själv.
God Jul och Gott Nytt År önskar
Daniel Wihlstrand
Om du blir nyfiken (vilket är en känsla!) på att veta mer om känslor och affektfokuserad terapi, kan jag rekommendera några böcker:
- The Lies we tell ourselves av Jon Frederickson
- Living like you mean it av Ronald J. Frederick
Det finns idag flera olika psykoterapimodeller som har känslor i fokus och återfinns främst inom psykodynamiska terapier, men också bland existentiella terapier och kognitiva beteendeterapier. Om du är intresserad av att gå i en sådan psykoterapi, rekommenderar jag att du söker efter behandlare som har ett uttalat sådan fokus.
Konstnären heter Ulrika Jansson och hennes hemsida hittar du här: www.ulrikajansson.com