Att våga språnget
Ibland är terapi något man har övervägt länge men inte tagit tag i, man har kanske gått en längre tid och känt att något i livet skaver eller inte riktigt fungerar. Ibland är det i stället en akut kris som gör att det blivit nödvändigt att söka hjälp just nu. Oavsett vilket kan det vara ett stort steg att boka den där första tiden, och ibland har man fått ta sats för att våga göra det. Mitt fokus är att från första stund börja bygga en relation för samarbete, och viktigast av allt är att zooma in vem jag har framför mig. Hur känns det att komma hit? Vad finns det för farhågor och förhoppningar? Ibland tar det tid och man får gå varsamt fram, ibland är det som att öppna en dammlucka och det forsar fram.
Min grund är KBT, men jag kan på rak arm säga att jag inte är den mest beteendeinriktade terapeuten. Som jag ser det är beteendet bara ett av de områden där grundproblematiken visar sig. Ibland kommer patienter till mig och vill ha verktyg för att fixa ett problem, eller bli kvitt ett oönskat beteende. Det kan kännas nog så angeläget och ibland måste man börja just där, eftersom det ofta är där lidandet finns. Men för att verkligen kunna göra förändringar som är långsiktiga måste vi titta på historien bakom, och sammanhanget runt omkring.
Isberget
När jag gick min grundutbildning i psykoterapi för många år sedan hade vi ibland turen att få föreläsningar av Hjördis Perris, en av pionjärerna för den kognitiva psykoterapins intåg i Sverige. Vid ett tillfälle ritade hon upp bilden av ett isberg, en metafor som jag än idag tycker är så användbar. Hon pekade på att det som syns ovanför vattenytan bara är en pytteliten del av hela isberget. Det kan vara symtom som ångest, depression, stress, sömnsvårigheter som är själva orsaken till att man söker hjälp, hos doktorn eller terapeuten till exempel. Men om vi fokuserar för mycket på det som syns ovanför ytan missar vi lätt själva ursprunget till att symtomen uppstått. Vi behöver dyka ner under ytan tillsammans för att se vad som utgör resten av isberget, för att förstå vad som lett fram till den uppkomna situationen och det aktuella måendet, och vad som håller en kvar. Där finns ofta grundläggande känslomässiga behov som inte blivit tillgodosedda, kanske varken i historien eller i nutid. Det kan handla om ett uppdämt behov av att få bekräftelse och känna sig viktig för andra, en grundläggande känsla av att vara värdefull och att få höra till. Det kan också handla om en längtan efter trygghet och närhet, fysisk eller känslomässig.
Självkänsla
Något av det vanligaste jag möter i min praktik oavsett sökorsak är problem med låg självkänsla. För många handlar det om att man har en s.k. prestationsbaserad självkänsla. Med det menas att man, ofta tidigt i livet, har lärt sig att upplevelsen av att vara värdefull är kopplat till det man presterar. Om man inte klarar av att prestera eller leva upp till egna och omgivningens förväntningar, kan det trigga en känsla av värdelöshet och skam. Ibland kan man ha stretchat sig till det yttersta för att känna att man duger, och till slut pressat sig själv in i ett tillstånd av stress och utmattning. Då behöver man hjälp med att få syn på hur strängt och snålt man behandlat sig själv, och få hjälp att stärka sin självomhändertagande och självempatiska sida. Många av oss har en inre kritiker, som ibland kan ha fått alldeles för mycket att säga till om genom livet. Det blir då viktigt att få öva på att kliva in och vara på sin egen sida, med lojalitet, värme och vänlighet. Man kan i terapin få öva på att gränsa av egna och omgivningens krav, och öva på att be om hjälp och stöd. Ibland kan en stor del av terapin handla om just detta: att börja värna sig själv och sina behov.
Schematerapi
Något som efterfrågas alltmer är schematerapi. Det är en vidareutveckling av KBT som är inriktad mot mer långvariga och utdragna problem. Det kan kännas som att man kämpat hela livet med sina invanda negativa mönster utan att lyckas bryta dem, de kan upplevas som en del av ens person – det enda man känner till. Kanske har man fastnat i destruktiva relationer som färgas av svartsjuka, eller drivs av rädsla att bli avvisad och övergiven. Det kan handla om känslor av skam och värdelöshet som hindrar en från att leva det liv man önskar och gör det svårt att lyckas etablera ömsesidiga och kärleksfulla nära relationer. Tillsammans jobbar vi med att försöka förstå ursprunget – vad är det för grundläggande känslomässiga behov som inte blivit tillräckligt mötta och tillgodosedda i historien? Vi jobbar aktivt i terapirummet med att försöka förstå, möta och läka de känslomässiga såren, och bättre hantera de olika sidorna man fastnat i.
När är man färdig?
Precis som det kan vara ett stort steg att börja i terapi, kan det vara svårt att avsluta. Och hur vet man när man är färdig? Blir man ens det? Svaret är nog att man aldrig blir riktigt färdig, om man med det menar problemfri och utan gropar att falla ner i. Det jobb vi gör i terapirummet kommer fortsätta att behöva jobbas med på ett eller annat sätt, om än på egen hand. Att i terapin medvetandegöra våra livsmönster och invanda strategier, ifrågasätta det invanda och börja pröva nytt i praktiken är grunden. Därefter följer att lära sig känna igen när vi blir triggade i vår sårbarhet och öva på att välja mer hjälpsamma strategier. När det känns som att det bär kan det vara dags att avsluta, men ofta sker det inte abrupt utan med en utglesning i kontakten. Ibland kan man komma tillbaka efter avslutad terapi och fylla på, för att tanka lite och komma på spåret igen.