Vad är bluffsyndromet?
Bluffsyndromet handlar om en upplevelse av att inte vara så bra som andra tror att man är och en rädsla för att bli avslöjad som en bluff. Trots yttre tecken på hög kompetens är de som lider av bluffsyndromet emellanåt övertygade om att de är “bluffar” och inte förtjänar sin framgång. Tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att man fått hjälp av andra.
Den som lider av bluffsyndromet har svårt att ta emot positiv feedback och komplimanger och tar inte sådan återkoppling på allvar. Positiva kommentarer om ens arbete kan till och med skapa mer rädsla för den som lider av detta. Personer som lider av bluffsyndromet kan även älta negativ kritik och misslyckanden länge med följden att de känner sig generellt dåliga även om de sällan misslyckas.
Syndromet förekommer i arbetslivet bland chefer och andra karriärister och inom högre studier. Bluffsyndromet kan även drabba den som går in i en ny relation, där rädslan handlar om att partnern ska upptäcka att de inte är så bra som de först trodde.
Hur vanligt är bluffsyndromet?
Psykologiska undersökningar som gjordes under tidigt 1980-tal tyder på att två av fem framgångsrika personer anser sig vara bluffar. Aktuella undersökningar (från 2011) visar att 70 % av alla människor känner sig som bluffar någon gång i livet.
Är bluffsyndromet en diagnos?
Bluffsyndrom anses inte vara en diagnos eller ett personlighetsdrag, utan snarare en reaktion på vissa situationer och stimuli. Fenomenet är enligt American Psychological Association ett slags intellektuellt självtvivel. Den som går runt och känner sig som en bedragare och som tvivlar på sin förmåga riskerar dock att utveckla oro, stress, dåligt självförtroende och depression. Därför är det viktigt att ta tag i sitt problem.
Hur blir man av med bluffsyndromet?
Framför allt handlar det om att ändra tankebanor. Observera dig själv och dina tankar. Skilj på vad som är känslor och vad som är fakta. Erkänn för dig själv att du lider av bluffsyndromet. Påminn dig själv om att du har fem års studier inom ett visst område eller tio års erfarenhet av en viss typ av arbete. Lista upp vad du konkret lärt dig under den tiden och vilken värdefull erfarenhet du skaffat dig. Var noggrann med att upptäcka när du t.ex. tänker ”det här klarar jag inte”. Vänd på resonemanget och fråga dig själv – varför skulle jag inte klara det här när jag har rätt kompetens och har lyckats med ännu svårare grejer tidigare?
Ta tillvara andras feedback. De flesta har en förmåga att suga till sig negativ kritik, samtidigt som de tonar ner positiva omdömen. När du får positiv feedback, skriv ner den! Spara den. Ta fram och läs den igen emellanåt. Skriv gärna också ner när du själv tycker att du haft framgång i något sammanhang. Koppla inte alltid dina prestationer till vad andra säger, tillåt dig att själv bli nöjd över något du uträttat.
Prata med andra om problemet. Helst inte någon på arbetsplatsen eller från den grupp där du känner dig som en bluff, utan någon utanför den kretsen. Det kan vara familj och vänner, kanske före detta arbetskamrater. Och gärna någon som upplevt något liknande. Påminn dig själv om att du inte är ensam om att känna dig som en bluff. Men de flesta lider i tystnad precis som du pga rädslan att bli påkommen.
Våga be andra om hjälp. Ingen kan allt. Våga släppa ifrån dig alster som inte är perfekta och ta risken att misslyckas och inse att du lär dig av detta. Risken är att du bränner ut dig själv om du hela tiden överarbetar allt. Fråga dig själv: Vad är det värsta som kan hända? Vill du samtala med en profesionell om “bluffsyndromet” har Ahum över 450 anslutna psykologer och psykoterapeuter. Testa att bli matchad med rätt terapeut för dig här.
Och hur paradoxalt det än låter i en artikel om bluffsyndromet: “Fake it until you make it.” kan fungera. Med andra ord, äg din kompetens. Det är alltså inte kompetensen som ska fejkas utan tvivlet på kompetensen. Även om det känns tryggare för dig att säga “jag tror” eller slänga in ett “möjligtvis” eller “kanske”, tvinga dig själv att stryka dessa ord och istället säga t.ex. “min bedömning är att…” eller “utifrån min erfarenhet kan jag säga…”. Du växer när du hör dig själv säga det.