Här kan du läsa fler av Daniels artiklar
I mitt arbete som psykolog möter jag inte sällan unga kvinnor som befinner sig i konstant krig mot sig själva. En av dessa berättade för mig att hon på flera år inte kunnat ta ett fotografi av sig själv utan att använda utseendekorrigerande kamerafilter. Att behöva se den oredigerade bilden av sitt eget ansikte fyller henne med äckel och självhat. Varje dag innebär en kamp för att försöka dölja de fel – acne, för stor näsa, för små läppar – som hon upplever sig ha. Och de bilder som hennes vänner publicerar på sociala medier förstärker bara känslan av att vara ful och värdelös. I hennes ögon tycks vännerna så oändligt mycket snyggare och mer lyckade än hon själv.
Jag tror att vi gör bäst i att inte avfärda denna kvinnas lidande som ett uttryck för en rent psykisk problematik, något som endast rör ett fåtal. För kan de flesta inte i någon mån känna igen sig i den upplevelse som min klient ger uttryck för? Är denna självuppfattning inte bara ett extremfall av något vi alla plågas av?
Vår selfie-grundade självbild
Idag exponeras vi genom sociala medier för en aldrig sinande ström av bilder på oss själva och andra. Våra relationer och vår kommunikation med omvärlden sker i allt högre grad genom fotografier och videos. Vi delar med oss av våra liv och söker romantiska kontakter genom bilder. Och i pandemins spår har många tvingats genomlida dagliga videomöten som timmar i sträck utsatt oss för påträngande närstudier av vårt eget ansikte.
Alla dessa bilder gör att vårt utseende får en orimligt stor plats i våra liv. Uppmärksamheten riktas mot det synliga. Och det vi ser gör oss ofta nedslagna och fyller oss ibland till och med med avsky. Vi blir fixerade vid påsarna under ögonen, rynkorna, den slappa huden eller flintskalligheten. Våra upplevda brister och skavanker stirrar oss rakt i ansiktet och väcker förfäran. Men det vi ser är inte neutralt. Blicken får inte förväxlas med synens någorlunda objektiva sinnesorgan. Den blick vi riktar mot oss själva är värderande och fångad i tidens normer. Och vår tids blick är förödande självkritisk.
Idag tycks vår självkänsla i allt högre grad vara beroende av vårt utseende. Varje avvikelse från idealet riskerar att slunga oss ner i depression. För allt fler innebär detta att valet står mellan självhat och plastikkirurgi. Dysmorfofobi – den förvrängda kroppsuppfattningen – håller på att bli, eller är kanske redan, en folksjukdom. Och plastikkirurgerna överhopas därför av förfrågningar från människor som inte står ut med åsynen av sig själva. Vår strävan efter självoptimering når med detta nya höjder.
Att bli sitt snyggfilter
Bilderna av andra människor gör att vi ständigt jämför oss. Dessa andra tycks oss nästan alltid vackrare, mer vältränade, sexigare och inte minst smalare. Men det vi jämför oss med är inte verkliga människor utan manipulerade kopior. För varje enskilt foto som läggs upp på Instagram har tio andra slängts i papperskorgen. Och den enda bild som blir godkänd har dessutom redigerats digitalt för att komma så nära det rådande skönhetsidealet som möjligt.
De digitalt manipulerade bilderna lämnar också tydliga avtryck i människors verkliga liv. En del stannar inte vid avskyn de känner inför sitt naturliga utseende utan vill istället låta sig skönhetsopereras för att likna sitt ”snyggfilter”. Avståndet mellan idealbilden och verkligheten blir outhärdligt och går inte att leva med.
Att vi hela tiden jämför oss med bilder av andra leder dessutom till en extrem likriktning. De sociala mediernas ansikten och kroppar är förvillande lika varandra. Om detta skriver Catia Hultquist i en krönika i Dagens Nyheter där hon refererar till SVT-serien ”Under kniven”. I denna dokumentär – där journalisten Erik Galli försöker göra upp med vår skam kring skönhetsoperationer – lyfter allkonstnären och debattören Kakan Hermansson fram det obehagliga i att så många kvinnliga sociala medieprofiler ser så lika ut. ”Alla har slät hud, stora ögon, små näsor, fylliga munnar och små hakor. Fast allt är så överdrivet att de mest påminner om utomjordingar.”
En frivillig kroppsdiktatur
Det tycks även ha infunnit sig en sorts normalisering av det dysmorfofobiska tillståndet. I ovan nämnda krönika beskrivs den inställning till skönhetsingrepp som Julia Franzén från TV4-programmet Bachelorette ger uttryck för.
”I Amelia listar hon ingreppen som om det handlade om en sminkrutin: – Jag har opererat brösten och näsan, gör regelbundet botox för bekymmersrynkan och för att höja brynen. Jag har fillers i kindben, läppar, haka, nasolabialveck och under ögonen.”
Kvinnor har alltid tvingats manipulera sina kroppar för att leva upp till samhällets ideal. Men de krav som unga kvinnor ställs inför i vår tid är av en ny och mer förrädisk art. Idag upplever nämligen många inte att skönhetsidealen påtvingas dem utifrån. Att utsätta sin kropp för extrem träning eller skönhetsingrepp ses istället som ett individuellt val och en del av ens identitet. Men upplevelsen att det är vi själva som väljer är tyvärr bara en illusion. Den döljer att vi i själva verket är fångade i de normer som vår digitala verklighet påtvingar oss. Och det som är dolt, det vi inte ser, kan vi heller inte förhålla oss till. Ett verkligt fritt val kan ju bara göras av någon som är medveten om premisserna.
Så vilken väg vill vi som samhälle ta? Ska vi fortsätta anpassa oss efter omänskliga utseendeideal, som bara gynnar sociala medieföretag, plastikkirurger och skönhetsindustrin? Eller bör vi istället se den manipulerade bildverkligheten som problemet och därför protestera mot den? Det räcker inte med några få kroppsaktivister. Alla måste bli det.