Någon gång i livet kommer vi alla i kontakt med förlust på något vis. Förlusten kan komma tidigt eller sent i livet. Den kan komma som en plötslig dolkstöt eller vara förväntad, men icke desto mindre smärtsam. Det vi förlorat, i den tydligaste formen, kan vara en person, ett arbete, eller en förmåga. Men på ett underliggande plan är det vi förlorar också en känsla, en roll, ett sammanhang, ja kanske till och med en mening med livet.
Text: Emily Jacoby Kask
Med förlust kommer saknad och framför allt en kris. Inte sällan en identitetskris. Vem är man nu? Utan den eller det man hade innan? Världen blir ett främmande landskap – kanske otäck och oviss. Man blir främmande inför den och sig själv. Vi förlorar därför även oss själva i någon mån. Det vi förlorat blir en viktig påminnelse om vad vi byggt vår självbild kring, vilka vi upplever att vi är eller har varit. Och där i tyngdlösheten av förvirring uppstår en rädsla för att vi inte ska hitta hem igen.
Vi sörjer en tydlig förlust när någon dör. Men vi kan också förlora mening och sammanhang när vi står inför livets övergångar. Vi förlorar eller lämnar ett yrkesliv, en relation, en tro, en plats, en roll – våra kroppar kanske sviker oss i sjukdom eller i åldrande.
Frågorna blir många och förvirrade. Vågar vi vara rädda i väntan på att få landa igen? Vågar vi leva igen, älska igen, försöka igen? Orkar vi finna mening igen?
Krisen som uppstår när vi förlorar något är det nödvändiga och smärtsamma provet genom livet. För att bearbeta och kunna hantera en förlust och sorg behöver vi vara modiga en stund, det krävs av oss att våga vara rädda och våga komma i kontakt med sorgen det väcker.
Sorgen står för betydelsen av det vi förlorat och att den är värd att sörjas. Ju mer vi älskat, desto mer vi sörjer. Känslan är stark och intensiv, men aldrig farlig eller fel. Ibland förvånas vi av sorgen som drabbar oss vid vissa förluster. Vi inser inte vad vi haft förrän det gått oss förlorat.
Vi behöver utforska nya roller, nya sammanhang. Det tar tid och tiden upplevs inte alltid densamma. Tiden går både fort och långsamt efter en förlust och i en sorg.
Men vi orkar oftast mer än vi tror. När vi kommer i kontakt med världen och oss själva efter en förlust är den ny. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda. Sakta hittar vi till ett nytt hem inom oss och kan föra det samman med minnen, lärdomar och erfarenheter vi bär med oss från det tidigare.
Man kan känna sig ensammast i världen med sin sorg och förlust, men man måste inte vara själv. För att orka behöver man ibland orka tillsammans med andra. Var inte rädd för att sträcka ut en hand och sök professionell hjälp eller be om stöd från en vän.