ISTDP (Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy) är namnet som den kanadensiske psykiatern och terapeuten Habib Davanloo gav den terapimetod han utvecklade under 1960–1990-talet. Metoden faller under paraplyet av affektfokuserade terapier av vilka det finns åtskilliga idag. Arbetet med metoden växte fram ur Davanloos missnöje med befintliga terapimetoder som han ansåg var för långsamma. Han började spela in sina sessioner på video och studerade dem i detalj för att kunna bedöma vilka av hans interventioner som faktiskt ledde till framsteg i terapin. Videoinspelning av sessioner lever kvar än i dag då många som utövar metoden spelar in sina sessioner för att kunna ta fram individuella interventioner. En av fördelarna med videoinspelning är man inte behöver förlita sig på sitt minne när man exempelvis tar handledning på ett komplext ärende. Där finns video som både terapeut och handledare kan titta på och på så sätt få en mer eller mindre samstämmig bild av klienten att arbeta utifrån. Det bidrar till ökad och löpande kvalitetssäkring i arbetet och är något som särskiljer ISTDP-utövaren från många andra terapimetoder.
Frigörelse från automatiska tankemönster
En av grundbultarna i psykodynamisk terapi är konceptet med försvar, som kan liknas vid automatiska tankemönster som vi människor använder oss av för att hantera känslor. Dessa försvar kan ta olika former och det är när dessa försvar leder till lidande, s.k. maladaptiva försvar, som vi ofta söker hjälp. ISTDP-terapeuten förespråkar aktivt förändring för patientens bästa genom att bjuda in patienten att känna sina känslor fullt ut, och samtidigt hjälpa patienten se och utmana de maladaptiva försvar som förhindrar detta. Tillsammans med patienten identifierar terapeuten inre mekanismer som bidrar till problemen och arbetar för att frigöra patienten från dessa.
Grundläggande kulturella och mänskliga känslor
Det praktiska arbetet under samtalen utgår ifrån att vi har ett antal grundläggande känslor som är gemensamma för alla kulturer och människor. Dessa är glädje, sorg, ilska, skuld, rädsla och nyfikenhet. Vi utgår ifrån att det har utvecklats rädslor för dessa känslor pga. omständigheter i det förflutna (som ofta var funktionella när de kom till) och bjuder vi in patienten att närma sig dessa. Genom arbetet identifieras försvaren som uppstår när patienten kommer i kontakt med känslorna vilket i sin tur gör det lättare för klienten att närma sig sina känslor utan att använda maladaptiva försvar.
Vi brukar säga att för att kunna känna sina känslor fullt ut så behöver tre villkor uppfyllas, 1) vi kan sätta ord på känslan, 2) vi kan identifiera hur känslan upplevs i kroppen, alltså vilka fysiska reaktioner som uppstår i kroppen som är förknippade med den specifika känslan samt 3) identifiera den impuls som följer. Impulsen är den sista komponenten och är det som driver oss att handla för att tillfredsställa känslan. Det kan handla om att reparera en åsamkad skada vid skuld, att agera ut, närma oss i nyfikenhet eller omfamna i glädje.
Att känna sina känslor fullt ut
Ofta uppstår försvaren någonstans under detta förlopp vilket förhindrar patienten att känna sina känslor fullt ut och således ta information från dem för att kunna lösa situationen på ett adekvat sätt. Terapeuten hjälper på olika sätt klienten att bli medveten om, samt känna sina känslor fullt ut, och från dessa få instruktioner om hur de ska lösa sina problem. Terapeutens roll blir således förlösande för patientens inneboende kraft. Detta tar vi för givet när patienten stiger innanför dörren och vi försöker löpande stärka den hjälpsökande delen av patienten så att hen får kraften att se och övervinna sina inre försvar och motstånd. Det är när kraften i patientens inre blir starkare än rädslan och motståndet som patienten sakta men säkert rör sig mot ett friskare och friare liv.