Världshälsoorganisationen (WHO) uppgav 2017 att antalet människor med depression ökat med nästan 20 procent det senaste decenniet och att detta tillstånd nu var den ledande orsaken till ohälsa i världen. Antalet människor i Sverige som använder antidepressiv medicinering har enligt statistik från OECD fördubblats sedan 2001 och ligger i nuläget på drygt 10 procent av befolkningen. Och även om vi tar i beaktande att man idag skriver ut psykofarmaka till personer som tidigare inte skulle ha bedömts lida av någon psykiatrisk diagnos, att tröskeln för vad som anses vara psykisk ohälsa har sänkts, så finns det ingen anledning att betvivla att de människor som använder antidepressiva läkemedel mår psykiskt dåligt på riktigt. Vi lever med andra ord i en tid där väldigt många människor plågas av olika former av psykiskt lidande.
I den bästsäljande boken iGen – smartphonegenerationen (2018) diskuterar psykologiprofessor Jean Twenge den explosionsartade ökningen av psykisk ohälsa bland tonåringar i USA. Twenge lyfter fram amerikanska longitudinella studier som visar att andelen 18-åringar som känner sig nöjda med sig själva och med sina liv minskat från cirka 75 procent till bara lite över 60 procent mellan åren 2012 och 2015. Och samma tidsperiod blev det 31 procent vanligare för tonåringar mellan 14 och 16 år att känna sig ensamma och utanför.
Föga förvånande uppmättes även en kraftig ökning gällande depressiva besvär. Mellan 2012 och 2015 blev det 21 procent vanligare för pojkar och 50 procent vanligare för flickor att uppleva symptom kopplade till depression. Men det mest skrämmande som framkom i dessa mätningar är att antalet unga som begår självmord ökat dramatiskt. Nästan 50 procent fler ungdomar mellan 15 och 19 år tog livet av sig 2015 jämfört med 2007. Och för barn mellan 12 och 14 år ökade självmordsfrekvensen med 250 procent! Den alarmerande trenden att den psykiska ohälsan och självmordstalen bland unga ökar gäller även i Sverige (Folkhälsomyndigheten). Något i det västerländska samhället tycks alltså medföra att unga människor mår allt sämre psykiskt.
Den narcissistiska kulturen
De senaste åren har det psykologiska begreppet narcissism, efter flera decennier i den så kallade frysboxen, åter kommit på modet. Ofta används detta begrepp slarvigt för att beskriva personer som tenderar att manipulera och utnyttja andra människor för att få bekräftelse på den egna förträffligheten. Kort sagt tar man till uttrycket narcissist för att kategorisera vissa människor som moraliskt tvivelaktiga och interpersonellt hänsynslösa. Men även om sådana beskrivningar i enskilda fall kan tyckas träffsäkra så finns det allvarliga problem med att uppfatta narcissismen på detta sätt. Att ensidigt betrakta det narcissistiska som en personlighetsproblematik eller psykiatrisk diagnos medför nämligen att man missar att vi här framför allt har att göra med ett socialt fenomen. Narcissism är i första hand inte ett karaktärsdrag hos individen utan något som bör förstås i ett mellanmänskligt och samhälleligt sammanhang. Och använt på ett icke-dömande och inkännande sätt kan detta koncept hjälpa oss att förstå den hopplöshet och självkritiska depressivitet som plågar så många unga människor idag.
En stabil identitet bygger på att det finns en tydlig gräns mellan det egna jaget och andra människor. Men hos den som befinner sig i ett narcissistiskt universum är denna gräns i stället otydlig och diffus. Genom det uppstår en sammanblandning mellan jaget och den andre där man i andra personer inte ser något annat än sig själv. Ömsesidiga relationer med andra människor omöjliggörs i denna verklighet. En positiv och sund självkänsla grundas i upplevelsen av att vara betydelsefull och värdefull i andras ögon. Och för detta är man helt beroende av andra människors genuina bekräftelse och uppskattning. En god självkänsla är inget man bygger upp på egen hand. En sådan kräver verkliga möten med andra människor.
För den som befinner sig i en narcissistisk verklighet – avskuren från andra och fångad i sig själv – får detta som ni säkert förstår ödesdigra konsekvenser. Utan förmåga till ömsesidigt relaterande går personen miste om den för självkänslan nödvändiga bekräftelsen. Och i detta tillstånd riskerar individen att fastna i ett depressivt självförakt där hon till slut drunknar i sig själv.
Men dagens samhälle har inte drabbats av en narcissistisk epidemi. Det pågår inte en lavinartad ökning av antalet individer som lider av narcissistisk personlighetsproblematik. Det vi har att göra med är istället ett samhälle som alltmer styrs utifrån en narcissistisk logik vilken vi alla tvingas anpassa oss efter. Vi befinner oss i en kultur som på olika sätt bidrar till att ett narcissistiskt relationsmönster och förhållande till oss själva breder ut sig.
Prestationssamhällets depressiva baksida
Trots – eller kanske på grund av – att vi idag lever i en värld som tycks erbjuda obegränsade möjligheter så känns tillvaron för ett stort antal unga människor meningslös och fylld av gränslösa krav. Somliga försöker genom att pressa sig bortom bristningsgränsen leva upp till allt som förväntas, men för många känns livet som ett oöverstigligt och omöjligt projekt. För dessa ungdomar och unga vuxna förvandlas verkligheten till en outhärdlig plats där förtvivlan och hopplöshet blir ständiga följeslagare.
Vår tid präglas av konstanta krav på utveckling och förbättring. Och den nyliberala och prestationsinriktade ideologi som råder får oss att tro att det enbart är vi själva som sätter gränserna för vad vi kan uppnå. Genom detta ger vi näring åt en narcissistisk upptagenhet av självutveckling, där vi oupphörligen riktar en granskande och självkritisk blick mot det egna jaget. Följden blir att många människor jagas av en skräck för att misslyckas och att därmed hamna utanför. För i ett samhälle där allt uppfattas som möjligt kan individen inte skylla sina misslyckanden på något annat än den egna ofullkomligheten.
Det ständiga prestationskravet vi lever med idag är alltså en mycket tung börda att bära. Optimeringstvånget gör individen utmattad och hon tröttnar – i sin strävan efter perfektion – till slut på sig själv. Och när jaget i denna narcissistiska och självcentrerade logik går vilse i sin spegelsal så faller hon förr eller senare ner i en depressiv avgrund fylld av ensamhet och fasa.
Ett antidepressivt samhälle
Om vi ska slippa den depressiva spiral som följer i spåren av de orimliga krav vi idag lever med så tror jag att självoptimeringsidealet som präglar vårt samhälle behöver ifrågasättas och förändras i grunden. Vi kan inte längre acceptera att vi utifrån samhällets normer aldrig tillåts vara tillfreds med de vi är. Och vi kan verkligen inte stillasittande se på när unga människor slits sönder av ett självförakt som gör dem ensamma, deprimerade och självmordsbenägna.
För en tid sedan frågade jag min 11-åriga dotter vad hon tror kan få en människa som är nedstämd att må bättre. Utan minsta betänketid eller tvekan svarade hon kärlek. Och jag tror att hon – om begreppet kärlek tolkas i vid mening – har rätt. För att ta oss ur det narcissistiska prestationssamhällets järngrepp så krävs något mer än antidepressiva mediciner och tips om hur man ”boostar” sin självkänsla. Det som verkligen behövs är ett samhälle som ser värdet i annat än jagets ständiga utveckling och optimering. Vi måste förstå att det kanske mest betydelsefulla för oss är att vi blir sedda och accepterade av andra människor. Det som behövs är därför platser och sammanhang där vi ges möjlighet att uttrycka oss – våra tankar, känslor, vår glädje och vårt lidande – och där vi blir lyssnade till och bekräftade för de vi är. Psykoterapeutiska samtal – sådana som jag dagligen ägnar mig åt – kan naturligtvis vara ett sådant sammanhang. Men den stora förändringen tror jag måste ske på den samhälleliga arenan. Vi behöver alla arbeta för att skapa platser där relationer mellan människor tillåts ha sin antidepressiva effekt.