Historiskt sätt har andelen av befolkningen som äter antidepressiva varit stabil. Men något hände 2009. Då började kurvan peka uppåt och nu 2019, 10 år senare kan vi konstatera att förskrivningarna och användandet har ökat med över 50 %. Inte nog med att förekomsten av anti-depressiva ökar. I socialstyrelsens färska statistik går att även att utläsa att över 540000 patienter får lugnande eller ångestdämpande medicin. 847000 får sömnmedicin.
Hur har det kunnat bli på detta sätt? Det går såklart att spekulera i att ökningen av föreskrifter av anti-depressiva startade i samband med att den första Iphone lanserades. Användande av uppkopplade mobila enheter och sociala medier gör ju otvivelaktigt något med oss i grunden av vår existens. I övrigt är det tydligt att människor faktiskt mår sämre Studier har tex visat att 1 av 3 som söker vård på vårdcentral primärt lider av psykisk ohälsa. Sjukvården har även blivit bättre på att fånga upp psykisk ohälsa.
Men åter till det galna, över 1 miljon som behandlas genom att knappra piller för att bli kvitt sin deppighet eller ångesttillstånd. Detta tills trots att socialstyrelsen har fastställt att den bästa och mest effektiva behandlingen för de flesta depression-, och ångesttillstånd är psykologisk behandling genom psykoterapi. Detta faktum väcker i sin tur frågor. Varför ordineras inte samtalsterapi i högre omfattning? Beslutsfattare hävdar att det beror på en brist av samtalsterapeuter vilket alla som arbetar med psykoterapi vet är rent nonsens. Det finns över 20000 verksamma psykologer och psykoterapeuter och därtill en stor skara grundutbildade inom samalsbehandling (socionomer med steg-1 kompetens). Anledingarna är såklart andra: tex krafter som ser en vinning i en fortsatt ökad förskrivning av läkemedelsbehandling av psykisk ohälsa. För läkemedelsbolagen är det förstås big business. En annan andledning är att vården i Sverige vilar på ett mediciniskt paradigm där ett sjukkdomstillstånd främst ses som orsakat av en fysisk avvikelse. Påverkan av omgivning och aktuell livsitustion ses som sekundärt. Det är klart att läkemedel blir behandlingsmetod nr 1 med denna ingångsvinkel.
För att råda bot på de skrämmande siffrorna och alarmerande utveckling som vi ovan uppmärksammat måste det psykologiska och sociala perspektivet som förklarande av psykisk ohälsa få ett större utrymme. Dessutom måste den felaktiga föreställningen om att det saknas samtalsterapeuter omedelbart tvättas bort. När vi idag med hjälp av digitala tjänster har en bättre chans än någonsin att nå ut till fler och på ett effektivare sätt är det på tiden att politiker och beslutsfattare agerar.
Mer psykologi till folket – Prat istället för piller!