Innehåll på sidan:
Självkritikerns olika röster Konflikter mellan människor – balansen mellan egna och andras behov Hur kan psykoterapi ta hand om den inre kritikern? Vad händer när vi blir mer förlåtande mot oss själva?
”Varför sa jag så där, det kom ju ut helt fel! Det är så typiskt mig. De tycker att jag är en idiot. Att jag aldrig lär mig. Jag skulle stannat hemma, fan också. Eller åtminstone varit tyst. På ett sätt var det väl bra att jag sa något, jag står ju egentligen för det… Fast sättet jag sa det på, så himla dåligt. Dum i huvudet. Jag lär inte bli bjuden nästa gång. Får sitta ensam, lär aldrig träffa någon… Värdelös.”
Självkritikerns olika röster
I många av oss pågår något slags inre krig. Det kan beskrivas som en form av självattacker av en kritisk röst. Rösten kan ha lite olika karaktär och vara mer eller mindre hatisk eller hotfull. Den kan också ligga mer i bakgrunden och morra mest hela tiden, och därmed vara lite svårare att identifiera. Ofta triggas den av situationer som är viktiga för oss, där vi är rädda för att misslyckas. Hur den påverkar vår självbild och psykiska hälsa är olika, beroende på många faktorer. Om den kritiska rösten får fritt spelrum kan den leda till ett självförakt – som att rösten talar om hela sanningen om oss själva. Vi blir oroliga, får ångest och kan känna oss nedstämda. Kanske börjar vi begränsa livet och slutar göra sådant som egentligen är bra för oss. Det kan lätt uppstå en ond cirkel där ingen annan blir insläppt och känslor av skam och hopplöshet tar över.
Konflikter mellan människor – balansen mellan egna och andras behov
En annan sorts krigföring kan uppstå i relationerna mellan oss människor. Betänk hur många olika relationer vi befinner oss i samtidigt. Vi är barn och kanske syskon, granne, vän, arbetskamrat, kurskamrat, förälder, mor/farförälder, chef, partner till någon. En del relationer betyder mycket för oss, andra mindre. Vi är flockdjur och behöver känna att vi är del av en gemenskap. Samtidigt är vi individer med egna unika behov som behöver ta plats. Ibland uppstår en konflikt mellan att anpassa sig till flocken och att bejaka egna behov. Speciellt eftersom vi alla har olika sätt att hantera denna prövande balansakt. Att leva i relationer som inte fungerar, som leder till distans, konflikter och frustration, tär på oss. Att leva i ofrivillig ensamhet är något som många av oss kan hamna i. De flesta av oss längtar efter gemenskap och bekräftelse på att vi är behövda och älskade. När vi inte får det vi behöver känner vi oss ofta oroliga och nedstämda.
”Han ska alltid få sin vilja igenom. Säger jag emot, då blir han sur och irriterad. Det blir dålig stämning hela helgen, det känns inte värt det. Jag backar, då blir det åtminstone lugnt. Det känns som att han inte bryr sig, jag blir orolig och drar mig undan. Jag börjar tappa bort vad jag vill. Jag tror inte på oss längre.”
”Jag orkar inte med hennes humör! Ibland tror jag att hon är på väg att bli galen. Det krävs inte mycket, kanske att barnen leker och låter. Jag stänger liksom av, jag tänker att det lugnar sig snart. Och det gör det, nästan alltid. Men hon, jag vet inte vad som är värst, hennes eller barnens skrikande. Jag orkar snart inte längre.”
Hur kan psykoterapi ta hand om den inre kritikern?
Kan psykoterapi vara till hjälp och bidra till ett fredsarbete, både inom och mellan människor? Som psykoterapeut har jag förmånen att bli inbjuden i modiga människors inre liv. Jag får ta del av de onda cirklarna och höra de kritiska rösterna som bombarderar och härjar i det inre. Ofta blir det tydligt att bakom den kritiska rösten finns en sårbarhet som behöver tas omhand. I förtroende berättar också människor om deras frustration och rädsla över att mista en nära och betydelsefull relation. Många har erfarenheter av uppbrott i relationer och tvivlar på sin egen förmåga att upprätthålla kontakt och intimitet. Likaså finns berättelser om mönster av att hamna i destruktiva relationer som leder åt fel håll i livet och en längtan efter förändring. I pandemin berättar många om den ökade isoleringen och ensamheten, som drabbar vissa människor mer än andra. Somliga vittnar om brist på eget utrymme och om hur många individer med olika behov trängs i hemmet med arbete och skola. Jag blir berörd av hur vi människor tar våra behov på allvar, söker hjälp och tror på förändring även då det känns tungt och svårt.
Psykoterapi är ett förändringsarbete. Det finns många psykoterapeutiska metoder och teoribildningar att tillgå, vilket är positivt då vi är unika individer med olika behov och sätt att förstå oss själva och vår omvärld. Vår unika uppsättning av gener kombinerat med uppväxtmiljö, inlärningshistoria, anknytningsmönster och många andra faktorer formar var och en av oss till de vi är idag. För mig som psykoterapeut gäller det att hitta den form av behandling som fungerar just för den jag möter i terapirummet. Det är en svår men spännande utmaning som bäst hanteras i ett öppet samarbete i psykoterapin. Idag är vi många psykoterapeuter som arbetar på ett integrativt sätt och anpassar vårt förhållningssätt och val av psykoterapeutisk metod till den individ vi har framför oss.
Vad händer när vi blir mer förlåtande mot oss själva?
Att bli medveten om vad som pågår i ens inre är ofta första steget till förändring. Det låter kanske självklart men det är ett arbete att, trots motstånd och ofta en känsla av skam, erkänna hur vi faktiskt tänker och känner om oss själva. Samtalen ger möjlighet till en plats för reflektion, att i lugn och ro få tänka fritt om sig själv och sin situation. Oavsett metod så brukar ett psykoterapeutiskt arbete leda till en ökad förståelse för den vi är. Ofta kan vi lättare möta delar av vår personlighet som vi kanske inte har velat kännas vid. Vi kan till och med bli sams och se fördelar med egenskaper som vi tidigare sett ned på hos oss själva. Att stå upp för hela sig själv på ett respektfullt sätt leder ofta till en bättre självkänsla. Att sätta gränser för sin person bidrar till tydlighet som leder till att andra börjar visa en större respekt. En positiv cirkel skapas. Det blir lättare att stå ut med misstag och vi blir lite mer förlåtande gentemot oss själva. Även gentemot andra. I vårt inre växer en sund vuxen röst som är snäll men bestämd och finns där som ett stöd mest hela tiden. En fullständig harmoni tror jag är en illusion, men kriget kan övervinnas. Det är bara lite käbbel som pågår till och från, som oftast går att bemöta med tålamod, reflektion och sunt förnuft.
