Under 15 år styrdes Erics liv av en intensiv rädsla att bli granskad och dömd av andra. Rädslan var så påtaglig att han i vissa perioder isolerade sig helt från omvärlden. Idag, efter fem år av hårt arbete, är han nästintill fri från rädslorna och föreläser om social fobi.
Först Eric, vad är social fobi?
Social fobi är en stark rädsla för att bli granskad och dömd av andra människor. Så fort någon kollar på en så tror man direkt att de tänker något negativt. Då blir det lätt att man undviker att vara i centrum för att slippa bli granskad. Det känns tryggare att gömma sig för att inte behöva uppleva rädslan och ångesten.
Vad skiljer social fobi från blyghet?
Man kan säga att social fobi är på samma skala som blyghet, men blyghet är mycket lindrigare. Om man är blyg kan man känna sig oroliga inför sociala situationer, men man gör saker ändå. Social fobi är när rädslan för att bli granskad tar över livet och hindrar en i vardagen. Det kan exempelvis betyda att man undviker att träffa nya personer, gå till affären eller ta bussen. Man tänker att alla kommer titta på en – då känns det bättre att stanna hemma istället.
Kan du berätta lite om din historia?
Jag har alltid stammat, och när jag var liten gjorde jag det jättemycket. När jag kom till en ny skola i lågstadiet blev jag retad direkt. Under samma period separerade också mina föräldrar. I samband med det blev jag väldigt mån om att bli omtyckt av alla.
Eftersom jag blev retad för min stamning tänkte jag att det är bättre att vara tyst – då blev jag i alla fall inte retad. Jag började dra mig tillbaka alltmer och blev mer tystlåten än tidigare. Jag undvek till och med att säga mitt namn för rädslan att stamma. Ibland sjukanmälde jag mig för att slippa skolan, ibland låste jag in mig på toaletten. Det blev ett säkerhetsbeteende helt enkelt – jag undvek allt som var jobbigt.
Under tonåren satt jag mest hemma och spelade tv-spel. Det kändes tryggare än att behöva gå ut och träffa människor. Det gjorde att jag missade mycket kul som hör tonåren till som de flesta andra har fått uppleva.
Tillslut tog rädslorna över hela mitt liv. Jag kunde inte gå på fester eftersom jag var rädd att träffa nytt folk och göra ett dåligt första intryck.
Hur påverkade din sociala fobi vardagen?
Den påverkade egentligen inte skolan så mycket i början eftersom jag hade min trygghetszon där med mina vänner. Det blev dock problem när jag skulle träffa nya personer från någon annan klass. Sen var det såklart otroligt jobbigt med presentationer och liknande.
Men det var framförallt på fritiden som mina rädslor verkligen gjorde sig påminda. Istället för att gå på fester och träffa nytt folk valde jag att sitta hem i min trygghetszon och spela tv-spel. Jag ville så gärna göra allt som de andra gjorde, men rösten i mitt huvud kom ständigt i vägen – den sa ”du är värdelös, ingen kommer att tycka om dig”.
När det var dags att söka jobb efter gymnasiet var jag så nervös för att gå på arbetsintervju att jag struntade i det. Jag var säker på att jag skulle göra bort mig och bli dömd. Istället skrev jag in mig hos arbetsförmedlingen, då slapp jag i alla fall att bli granskad av en arbetsgivare.
När det var som värst fick jag av en tillfällighet ett jobb som simlärare. När jag arbetade med barn kände jag mig inte dömd på samma sätt. De var alla i sin egen värld och brydde sig inte så mycket om vad jag gjorde. Det ledde till att jag tillslut tog mod till mig och sökte in till lärarprogrammet på universitetet.
Idag föreläser du för hundratals personer varje vecka – hur har du lyckats överkomma dina rädslor?
När jag var 22 år hade jag nått en punkt då jag kände att det inte fungerade längre. Jag tänkte för mig själv ”det är verkligen dags att göra något åt det här, jag kan inte leva så här längre”. Jag satte mig vid datorn och började skriva ner vad jag kände. Sedan sökte jag runt på Google och hittade ganska snabbt ett flertal böcker om social fobi, bland annat en svensk bok som heter just ”Social Fobi” och är skriven av svenska forskare. I den finns ett riktigt bra självhjälpsprogram.
Jag följde programmet och skrev ner allting som jag var rädd för. Jag bestämde att den första utmaningen jag skulle göra var att möta folks blickar när jag var ute på promenad. Ganska snabbt upptäckte jag att folk faktiskt inte tittade på mig hela tiden – det var inte så farligt som jag hade trott.
Jag fortsatte att göra utmaningarna. Allra längst upp, den svåraste av dem alla, var att föreläsa inför publik. Det kändes helt omöjligt när jag startade, men efter att jag tagit steg för steg och blivit allt modigare kände jag mig tillslut redo.
Jag startade Ångestskolan i slutet av 2015 för att kunna berätta min historia och samtidigt sprida kunskap om social fobi, ångest och psykisk ohälsa via sociala medier.
Rädslorna och ångesten finns fortfarande kvar någonstans och ibland kommer såklart de negativa tankarna tillbaka. Skillnaden är att jag idag är mycket bättre på att avstyra dem – idag är det jag som har kontrollen.
Vilka tips har du till personer som lider av social fobi?
Det första är att läsa på så mycket som möjligt om social fobi för att kunna förstå hur man fungerar. Då kan man lära sig att ifrågasätta de negativa tankarna som oftast kommer upp automatiskt. Om man till exempel sitter i ett möte och en tanke likt ”alla tittar på mig” kommer upp, så kan man fråga sig själv ”vänta nu en sekund, är det här verkligen sant?”.
Att söka hjälp av någon professionell är också ett tips. Jag sökte själv hjälp av en psykolog för ett par år sedan för att kunna förstå mig själv bättre och fortsätta att utvecklas. Det enda jag ångrar med terapin (jag gick i KBT) är att jag inte sökte hjälp tidigare.
Om man tycker det är jobbigt att själv söka hjälp kan man först försöka prata med en vän eller familjemedlem.
Det viktigaste att komma ihåg är att det går att överkomma rädslorna. Jag trodde att blyg och osäker var något som jag bara var, men med hårt arbete och hjälp från andra är jag idag nästintill fri från mina rädslor.
Du kan läsa mer om Eric och Ångestskolan på Angestskolan.se eller Ångestskolans Facebooksida.