Integritet har med gränser att göra
Att bli varse att jag har ett inre rum, ett utrymme som jag själv endast har nyckel till. “Jag behöver inte dela med mig av mina innersta tankar och ge ut allt”. “Jag har rätt att ha mina egna tankar och känslor för mig själv.” “Jag har inte redovisningsskyldighet.” Just det sistnämnda, att tro att jag måste berätta och förklara varför jag vill eller inte vill göra något är också ett tecken på att gränserna är oklara och att jag måste stå till svars för den egna viljan. Att det räcker att säga ”jag vill inte” istället för att komma med förklaringar och ursäkter för den egna viljan. Risken är då att jag förefaller osäker med vad jag vill och då kan den andre få för sig att genom övertalning ändra mitt säkra beslutet till ett beslut som passar denne. Detta ska förstås inte ses som att sätta gränser aldrig kan betyda att man kan gå den andre till mötes och t.ex. låta sig övertalas, men då ska jag vara övertygad om varför jag gör det. Att det känns ok och att jag vill göra det för att t.ex, göra någon glad. Där behöver finns en ömsesidighet. Ömsesidighet kräver också en egen gräns, d.v.s. att jag är beredd att ge utan att i samma stund kräva exakt samma gensvar. Att sätta egna gränser får aldrig förväxlas med att bara måna om det egna jagets behov utan det viktiga är att känna sina behov och därifrån säga ja eller nej. Kunna vara generös och empatisk med den andre utan egen vinning är också att ta hänsyn till egna gränser men också att kunna ”ställa mina behov åt sidan” är viktigt för att upprätthålla en relation eller skapa en relation.
Hur gör man när man inte vågar säga ifrån och vad gör det med självkänslan?
Att inte våga d.v.s. att vara rädd för att säga ifrån kan bottna i tänkta konsekvenser som att inte få vara med i gruppen, hamna i en konflikt eller bli avvisad. Denna rädsla kan många gånger ha att göra med upplevelser från en tid i barn och eller tonåren då just behovet av att få tillhöra gruppen är så stark. Hur bekräftelsen “att höra till” är så viktig för vår självkänsla. Att höra till och känna sig trygg grundläggs tidigt, i vår barndom, där familjen är den allra första gruppen och våra föräldrar de allra första som ger trygghet och som älskar oss villkorslöst. Hur hade jag det som barn? Fanns där känslan av att inte bli lyssnad till, att det redan då utvecklades strategier för att för att få bekräftelse? I den strategien låg att inte hävda sig eller säga emot utan vara till lags och slippa bråk och konflikter. Denna strategi kan sitta kvar länge då den fungerade, där och då, men som vuxen räcker den inte alls. Här förväntas att jag kan stå upp för mig själv. Här finns också en risk att genom en anpassning till andra blir mitt egna behov av bekräftelse ”för den jag är” inte lyssnad till utan mitt sikte blir istället inställt på vad andra vill. Min självkänsla, att bli omtyckt för den jag är, byts ut till att bli omtyckt för det jag gör och min anpassning. Det får mig att sudda ut mina egna behov. Frågor som “vad behöver jag för att må bra?” blir istället frågor som “vad kan jag göra för att bli mer omtyckt?”. Detta förhållningssätt följer med i arbetslivet och inte minst i nära relationer. Följden blir att vi går vilse och vår självkänsla d.v.s värdet inför oss själva och vår inre röst säger att vi inte duger!
Vad kan man göra när man inte klarar att säga ifrån?
Vad kan man göra när man inte klarar att säga ifrån eller hävda sig själv, när rädslan är i vägen – rädslan som hindrar och förlamar? Mitt råd är då att göra det ändå! Att ta mod till sig! Det är vårt mod som kan hjälpa oss vidare att komma förbi rädslan. Jag kan ha rädslan med mig, men jag gör det ändå d.v.s. jag tar mod till mig. Jag gör något jag aldrig brukar göra. Jag säger ifrån och nu händer något med min känsla för mig själv. Jag har låtit bli att göra det som jag alltid har gjort. Jag har provat att våga gå emot min gamla strategi: svälja, inte sticka ut, foga mig, inte lyssna till mig själv utan till vad andra vill eller vad jag tror andra vill.
Att ta mod till sig och gå mot rädslan kräver arbete. Du kan börja med att göra något litet som att säga något litet eller uttrycka en liten önskan. De små stegens strategi som leder framåt, som leder till ökad självkänsla som i sin tur leder till att ta ytterligare ett steg och vidare till att ta ett större steg. Har självkänslan fått sig många törnar på vägen kan hjälp behövas.
Det egna jaget rycks med i det som är dagens trend. Att den egna anpassningen d.v.s. den gamla strategin kan ta över och låta de egna behoven stå tillbaka. Jag ser det som oerhört viktigt att vi på internet och sociala medier sätter egna gränser kring vad som är ok. Vara personliga men inte privata. Vara kontaktbara men inte alltid tillgängliga. Att behålla en integritet och inte vara utelämnande mot oss själva och andra.
Lite praktisk vägledning i vår transparenta värld för att inte tappa självkänslan är att sätta upp en tydlig egen gränssättning för vad du delar och lägger ut på Facebook och Instagram, som blivit världens bekräftelsebank. Jag ser i mitt arbete som psykoterapeut hur lätt det är att gå vilse när behovet av yttre bekräftelse fått fäste.